Marrakech är en av de tre kungliga huvudstäderna anlagd 1062. Staden anlades som karavan- och handelsstad av en av de tre berberdynastierna som regerat över Marocko. Befolkningen i Marrakech består i huvudsak av individer uppväxta i Marrakech och Berber. Berber, amazigh, är Marockos ursprungsfolk och många av dem bor i Atlasbergen.
Bilderna är från vår resa till Marrakech våren 2017 och är fotograferade i den labyrintiska gamla staden, medinan med sina många gränder. Medinan i Marrakech är sedan 1985 uppsatt på Unescos världsarvslista.. Här ligger den eleganta Koutoubia-moskén (byggd 1184–1198 och är Marrakech motsvarighet till Eiffeltornet i Paris) med ett 68 meter högt torn, citadellet, mausoleerna och sultanpalatset (från 1200–1800-talet). Mittpunkten i gamla staden är den färgrika marknadsplatsen Djema el-Fna. Längre västerut ligger den moderna stadsdelen Guéliz, som byggts ut efter 1913. I söder och öster finns oliv- och palmlundar. Hela medinan är omgärdad av en mur som tidigare utgjorde ett militärt försvarsverk.
Medinan är i dagsläget baserat på turism från hela världen 24 timmar per dygn. Hur läget i Marrakech, med hänsyn till Coronaepidemin, är idag vet jag inte men vi hade en resa beställd, som måste ställas in på grund av Coronavuiruset, och jag har sett bilder från medinan där det var helt folktomt.
De ekonomiska klyftorna i Marrakech är mycket stora och runt marknadsplatsen Djema el-Fna finns många gränder med saluhallar, som alla har enormt stora varulager i huvudsak av hantverk och/eller kryddor. Varorna tillverkas och saluföres i huvudsak av Berberägda kooperativa företag. Hantverkarna är mycket skickliga och det är förvånande att se vilken hög kvalitet de kan åstadkomma med de, för oss, föråldrade produktionsresurserna.
På kvällarna görs marknadsplatsen om till ett stort matställe med olika stånd. Många av försäljarna fortsätter sin verksamhet även på kvällen vilket ger ett fascinerade internationellt myller av människor.
Vi låter bilderna tala för sig själva. Kom gärna med frågor så kan vi förhoppningsvis räta ut en del frågetecken.
Laila Stefan
Utdrag ur internetsida från Vandalorum, Värnamo.
Éric van Hove har en utställning på Vandalorum, Värnamo, 1.2 2020 – 7.3 2021. Utställningen byggs på hantverksskickligheten hos hantverkarna i Marrakech. Gnistrande pärlemor, skinande koppar, polerad mahogny – dessa är några av alla de material som kombineras i konstnären Éric van Hoves repliker på avancerade fordonsmotorer. Varje del, från minsta skruv till cylinderhuvud och kamaxel, tillverkas med millimeterprecision av skickliga hantverkare. I denna sin första soloutställning i Norden, visar van Hove vad människor kan åstadkomma med sina händer. Samtidigt bjuder han in till reflektion över globalt angelägna frågor som fördelning av tillgångar samt hållbara produktionsmodeller.
Att van Hove i stor utsträckning arbetar med motorer är ingen slump. Motorn symboliserar industrialiseringen, som i många länder inneburit en avveckling av traditionellt hantverk. Med imponerande handgjorda kopior av komplexa industriella produkter förflyttar van Hove blicken tillbaka till hantverket. Han ser även motorn som en vacker metafor över samhället i stort. Motorn är en konstruktion där varje del bidrar till en fungerande helhet. Alla delar måste anpassas till varandra för att systemet ska fungera.
Sedan 2012 är van Hove baserad i Marocko där hantverkssektorn sysselsätter 20% av befolkningen. I Marrakech driver han Fenduq, en ateljé där ett tiotal hantverkare men också konstnärer, ekonomer och tänkare arbetar sida vid sida. Namnet Fenduq är en kombination av de arabiska orden ”fenn” (konst) och ”funduq” (tillfälliga handels- och mötesplatser för resande karavaner). Det är med andra ord en plats för skapande och dialog. Att verka inom ramen för Fenduq innebär en uppvärdering av hur enskilda hantverkare ser på sin egen förmåga. Det är också ett bevis på den kollektiva kapaciteten – såväl inom gruppen som inom hantverksyrket i stort.
I utställningen visas även ett handgjort fordon som faktiskt går att bruka: en elektrisk moped. Under utställningsperioden utvecklas dess fjärde prototyp, i samarbete mellan marockanska, internationella och småländska hantverkare. Här skapas ett möte mellan det lokala och det globala som med glimten i ögat utmanar storföretagens hegemoni på fordonsmarknaden på ett sätt som närmast kan liknas vid Davids kamp mot Goliat.
Éric van Hove föddes 1975 i Algeriet. Han växte upp i Kamerun som son till ingenjörer involverade i utvecklingsprojekt. När han var 14 år återvände familjen till Belgien. Efter studier vid Konsthögskolan i Bryssel reste van Hove till Japan, där han tog sin magister- och doktorsexamen.
Utställningen är ett samarbete med Fries Museum i Leeuwarden, Nederländerna, och sker inom ramen för det interregionala projektet Nya Småland.
